Tahdon

Om några timmar röstar riksdagen om den könsneutrala äktenskapslagen. Jag är så nervös. Räknar ledamöter och hoppas att ingen försover sig eller fastnar i bilkö…

Hur det än går (och vi ska väl tro att det går bra) ska det bli skönt om den här diskussionen mattas av. Den har tidvis blivit riktigt ful, från båda sidor. Jag är själv inte det minsta religiös, hör inte till kyrkan. Jag vill inte bli hånad och kallad mindre vetande för det – alltså vill jag inte heller se kristna bli hånade för att de tror. Religionsfrihet ska gå båda vägarna. Men det ska uttryckligen vara relionsfrihet, ingen får tvinga sin religion på andra. Det bästa vore väl om staten och kyrkan kunde gå helt skilda vägar och äktenskapet bara kunde ingår borgerligt, med kyrklig välsignelse för de som så önskar.

För de som kan finska är Oras Tynkkynens inlägg i riksdagen igår fin läsning.

Och ännu en sak – jag kan absolut inte förstå den förskräckelse som vissa utrycker då de undrar hur de ska förklara det för barnen ifall ett homosexuellt par skulle uppenbara sig i grannskapet. Vadå förklara? Det är väl ett par i grannskapet, precis som alla andra? Barn brukar vara väldigt fria från förutfattade meningar. Andreas har aldrig haft några frågor om våra homosexuella vänner och deras leverne, för honom är det ju helt naturligt att de bor tillsammans. Vad jag däremot fick förklara grundligt var orsaken till att det ordnas prideparader. Han kunde inte på något vis begripa att någon skulle tycka att det är fel att pojkar blir kära i pojkar eller flickor blir kära i flickor. Man blir väl kär i den man blir kär i, tyckte han.

2014-09-20 15.03.24

Andreas på prideparad. Han tyckte att det var lite tråkigt.

1 kommentar

Filed under Politik

Bookish

Bäst att slå på stort och dra iväg två blogginlägg på raken.

Många saker har blivit liggande det här året (jag har knappt plockat svamp, tänka sig) men jag har läst mer än på många många år. Så vad passar bättre än en boklista? Jag hittade den hos Berlin-systern Siv.

1. Din favoritbok för tio år sen?

Tio år sen? 2004? Det var säkert Tigana. Då också.

2. Bästa memoar/biografi?

Jag läser väldigt sällan biografier, och memoarer ännu mer sällan. Tolkien and the Great War (som jag läste då jag skrev min kandidatavhandling) var intressant, även om den inte var så välskriven.

3. Vilken bok önskar du dig i julklapp?

Inbundna versioner av Guy Gavriel Kays böcker (UK edition). Connie Willis All About Emily. Och Sebastião Salgado: Genesis.

4. Läsplatta eller pappersbok?

Vilket som. Det har blivit mer läsplatta än bok den senaste tiden.

5. Att lyssna på böcker, hur är det?

Omöjligt. Jag kan inte koncentrera mig mer än ett par minuter, sen börjar tankarna flyga iväg och jag tappar tråden. Det är likadant med podcaster, jag har aldrig lyckats lyssna på en hel podd.

6. Hur sorterar du dina böcker?

De skönlitterära i alfabetisk ordning, facklitteratur så att de får plats i hyllan…

7. Vad använder du som bokmärke?

Hundöron, för det mesta.

8. Vilken facklitteratur läser du?

Främst historia. Jag har en första världskrigs-avdelning i bokhyllan.

9. Vilka språk förutom svenska läser du skönlitteratur på?

Engelska och finska.

10. Ge mig ett boktips!

Joe Hills Locke and Key. Jag läste den sjätte och sista delen för någon vecka sedan och den serien höll ända till slutet (nästan – det var en sak jag gärna hade ändrat på på de sista sidorna).

2014-11-16 12.43

Inte så konstigt att jag vill läsa då min läsplats ser ut så här.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker

Olen selkä

Jag tror att jag är tillbaka.
Kanske.

Vad har hänt sen senast?
Våren var lite jobbig. Men jag hade världens bästa sommar.
Och sen hade jag inte alls världens bästa höst. Man behöver tydligen inte ha vansinnigt mycket att göra och arbeta 12 timmar i dygnet för att bränna ut sig. Långvarig oro och osäkerhet räcker alldeles väl. Åtminstone för mig.

Nu insåg jag vad som höll på att hända innan väggen rammade mig, och jag bad om hjälp, så jag tror att jag kommer att klara mig bra. Nej, inte bara bra, jag tror att jag kommer att klara mig bättre.

Avslutandet av bloggen var förmodligen ett symptom det också – allt utöver det absolut nödvändiga kändes som en fruktansvärd börda (och ofta har det nödvändiga också känts som en stor börda, men det måste ändå fixas på något sätt).

Så det att jag för någon vecka sedan insåg att jag saknade bloggandet måste ses som ett friskhetstecken.

Vi får se vad det blir av det här. Men jag tror att jag behöver skriva. Också om det bara blir strunt om film och musik och annan populärkultur.

1 kommentar

Filed under Svammel