I ett tidigare inlägg lovade jag, inspirerad av Erlend Loe att skriva en lista över saker som gjorde mig entusiastisk då jag var barn. Nå, den listan har jag inte lyckats fundera fram ännu, men istället skriver jag en lista över saker som var farliga då man var barn.
Simma genast efter att man ätit. Man dog i princip ögonblickligen om man vågade doppa sig genast efter maten. Krampdöden tog en, sådär bara.
Berberis. Den där röda sorten med långa taggar. Det var bäst att gå långa omvägar omkring sådana buskar, för ramlade man in i berberisbusken så fick man taggar i kroppen, och taggarna letade sig till hjärtat. Förstås.
Maskindiskmedel. Man fick inte ens röra vid det för det skulle genast fräta hål på huden (det var säkert starkare på 80-talet).
Svälja tuggummi. Det kunde fastna i blindtarmen.
Svälja vindruvskärnor/äppelkärnor. Som med tuggummit, och kärnorna kunde dessutom slå rot.
Och, inte att förglömma, grön potatis! I min värld så var grön potatis det farligaste som fanns näst efter att simma efter maten… (Och ja, jag har förstått att det där gröna är på nåt sätt giftigt/inte hälsosamt, men rent konkret har jag adrig hört om någon som verkligen dött gröna potatisdöden, eller ens blivit sjuk? )
Jo, det är sant, jag vågade knappt ens röra gröna potatisar då jag var liten! Vid potatisupptagning skulle de snabbt kastas långt bort så man inte i misstag plockade in dem bland övriga potatisar.
samtidigt är det extremt befriande med allt som INTE var farligt när vi var små: passiv rökning, åka bil utan säkerhetsbälte hängandes i ”gluggen” mellan framsätena, klänga i klätterställningar, åka skridskor utan hjälm…
Oj ja. Gå till stranden med kompisar och vara där hela dagen utan vuxentillsyn, vara ute och leka i skogen i många timmar utan att någon visste exakt var man var… Sånt var ju helt OK då!
Många roade igenkänningsleenden! Speciellt det där med tuggummit och blindtarmen minns jag…
Jag blir lite inspirerad att skriva en lista om saker jag var rädd för när jag var barn, fast den skulle nog bli mycket lång, för så här i efterhand betraktat känns det som om jag var rädd för allt.
Men det är sant att världen inte var lika uppenbart full av faror när vi var barn. I och för sig är det ju också en fråga om vanor och miljö – folk blir än idag förfärade när jag berättar att mitt saknade framtandshörn lossnade när jag red på en tjur i elvaårsåldern.
En annan sak som jag hajar till lite över är det faktum att jag brukade vara ensam hemma under morgnarna medan mamma och pappa var i fähuset. När jag var riktigt liten var fammo säkert hos oss på morgnarna, men jag minns t.ex. att jag när jag som femåring lärde mig läsa var ensam hemma när jag knäckte koden. Nuförtiden är det nästan så att man inte vågar berätta det för folk i rädsla för att man ska framställa sina föräldrar som oansvariga…
Nu blir jag också inspirerad till mera listande. Jag var ju egentligen inte RÄDD för de här sakerna, det var bara sådant som man VISSTE att man skulle undvika… Hmm, saker jag var rädd för som barn, det måste jag fundera på. Men jag var också ett rätt så ängsligt barn så det kan bli en lång lista.
Jag skrattar och känner totalt igen mig!
Tuggmmi som skulle fastna specifikt i blindtarmen är min favorit!
Jag kommer också ihåg att man kunde få cancer ifall man åt den där vita delen av apelsinskal. Det var i viss mån farligt att läsa utan bra belysning och man fick ofta skällor ifall man gjorde det. Det kunde nämligen få en att bli blind, på långsikt.
Det var otroligt farligt att som lågstadiebarn gå utomhus utan mössa mitt på vintern. Fastän man endast tillbringade några minuter ute så skulle en het och pickig mössa på. Man kunde få hjärnhinneinflammation eller lunginflammation. Lunginflammation var ungefär hotet för allt som hade med hälsa att göra. Speciellt om man var våt och kall. Och urinvägsinfektion! Hur kunde jag glömma det? Genast man satte sig ner på en snödriva för att njuta av härligheten så ropade någon vuxen om att man får ”blååskatarr”. Det tog jättelänge innan jag fattade att det inte hade med färgen blå att göra…
Blåskatarren var jag också rädd för! Speciellt om man satt på kalla trappor eller stenar. Inte visste jag riktigt vad det var, men det lät ju förfärligt!