Stendhalsyndrom

Min terapeut gav mig en hemläxa förra veckan – jag ska leta fram 20 fotografier från mitt liv som väcker känslor. Lättare sagt än gjort då jag fotograferat som en tok sedan 2002 men bara har en handfull fotografier från tiden före det (det finns förstås en massa barndomsfotografier i Terjärv, men de måste vänta till efter sportlovet). Men nu har jag vaskat fram ett antal bilder bland de tusentals som finns på diverse externa hårddiskar, på telefonen, på Facebook och på Instagram.

Det är också överraskande vilka fotografier som väcker känslor. Själva fotot behöver inte vara så speciellt, men jag kommer ju ihåg precis var det är taget, hur jag kände mig då. Så terapeuten visste nog vad hon gjorde då hon gav mig läxan.

Untitled-1

Sen hittade jag också bilder som jag inte tänker ta med mig, men som ändå känns speciella. T.ex. det här fotot av Andreas då han precis kommit in i Medicikapellet i Florens. Hans min säger allt om hur överväldigande det var.

Himmelsdal

Känslan just nu: jag är dålig på att göra sådant som jag mår bra av. Alltså sånt som jag i längden mår bra av. Jag gör sånt som jag just i denna stund vill göra – sitter i soffan och ser på matlagnings- och inredningsprogram, äter för mycket bulla, spelar på iPaden. Och det känns ju OK just här och nu och jag kan lura i mig själv att jag behöver släppa på kraven och ta hand om mig själv och vila.

Men det jag egentligen skulle behöva är yoga, skogspromenader och böcker. Lite trädgårdsarbete. Motion varje dag. Paus från internet (men hur gör en det då ens jobb innebär näthäng hela dagen?).

Det låter ju som om jag borde gå i kloster. Eller få ordination på vistelse på något vilohem där det finns stärkande alpluft och kallbad. För jag verkar ju inte lyckas motivera mig själv till förändring.

IMG_3845[1]
Men vem skulle inte vilja hänga i soffan framför Masterchef Australia om sällskapet är så här fint.

Ett nytt fenomen

Det har knappast undgått någon att sexuella övergrepp har diskuterats och debatterats vilt den senaste tiden. Charlotte skriver som vanligt förtjänstfullt om saken, jämnställdhetsombudsman Pirkko Mäkinen intervjuas av Yle.

Vågorna har kanske gått högst på twitter. Efter att ha läst Helsingfors biträdande polischef Koskimäkis vansinniga uttalande om att sexuella övergrepp på gator och i parker är ett nytt fenomen blev också jag fly förbannad och ägnade kvällen åt att läsa inlägg under hashtagen #lääpijä (tafsaren).

Och vet ni vad det sjuka är? Det sjuka är att jag inte insett att jag också utsatts för övergrepp innan jag läste vad andra skrivit. Jag har bara accepterat det som en del av livet, något som bara händer, såhär är det nu. Vadå ofredande och övergrepp, liksom, alla får ju stå ut med sånt här. Och det är SÅ SJUKT.

Killen i lågstadiet som höll fast mig och kysste mig, ivrigt påhejad av våra klasskompisar.

Klapparna i baken då jag gick i korridoren i högstadiet, ofta åtföljda av råa skratt (för det var ju alltid pojkar i grupp som gjorde det).

Alla tafsande händer på dansgolv och i trängseln under konserter.

Alla män som ropat saker efter mig på stan, här i Finland och i andra länder.

Gubben som satte sig bredvid mig (och Andreas) på bussen, glodde på mina bröst och sa ”De där skulle man ju gärna känna på. Synd att du har ungen med dig.” Och sedan satt där och flinade och glodde hela vägen hem. Jag ville inte skrämma Andreas så jag satt bara tyst.

Och för bara några veckor sen tog en man i 25-årsåldern tag i mig bakfrån då jag stod och väntade vid ett övergångsställe mitt i Åbo centrum. Han ansåg att jag såg ut som om jag var i behov av… lite roligt (han uttryckte sig betydligt grövre) och tyckte att jag borde följa med honom och hans kompis på efterfest. Jag fick knuffa till honom för att han skulle släppa, för mitt ”nej tack” hade ingen verkan. Då var jag plötsligt en hora. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått om vi inte varit på en så central plats, med så mycket människor runt omkring.

Jag behöver knappast påpeka att största delen av dessa pojkar och män varit finländare? (Ropandena på stan har förekommit i alla länder där jag rest ensam eller med enbart kvinnor. Mest har det förekommit i Italien och Sverige.) Och att antastandena har pågått sedan tidigt 1980-tal?

Så se dig, Koskimäki. Det här är INTE ett nytt fenomen. Det är något som är så ingrott att jag inte ens fattat att det är sjukt och fel.

Hej 2016

Mina populäraste bilder på Instagram under 2015. Böcker, lego, verandan, sovrummet och lite jag.


Hejdå 2015. Det har varit ett konstigt år. Jag har varit trött, haft ångest, ätit psykofarmaka, gått upp i vikt, oroat mig över jobb och son och livet.
Samtidigt har jag känt mig bättre än någonsin på jobbet. Jag är BRA på det jag gör. Jag hoppas jag får fortsätta utveckla mitt kunnande där.

Jag har världens finaste familj som stöttar mig och bär då jag inte orkar.

Jag har ett underbart hus. En ljuvlig trädgård. Ibland känns det mer som en belastning än en lycka, men jag vill absolut inte vara utan det. Och nu har vi ju nästan renoverat klart.

2016 är välkommet. Jag ska gå i terapi, jag ska odla min trädgård, jag ska fortsätta läsa böcker och jag ska umgås med de jag tycker om. Och så ska jag åka till London.

Tyger tyger burning bright

Jag sov på soffan i vardagsrummet medan vi höll på med renoveringen av vårt sovrum. Då sovrummet blev klart försökte jag flytta tillbaka dit, men min rygg hade vant sig vid den betydligt hårdare soffan och värkte alldeles hemskt då jag sov ett par nätter i den mjuka sängen. Alltså sover jag fortfarande på soffan (och vi ska köpa nya, hårdare bäddmadrasser så fort vi kommer hem efter jullovet).

Igår kväll satt tigern Worris i vardagsrummets dörröppning. Jag frågade Andreas om det var meningen att han skulle fortsätta sitta där.

”Jo. Han vaktar dig, för du är så värdefull.”

IMG_3528[1]
Worris.

The Silicon Chip Inside Her Head

IMG_3481[1]

Jag har nu

  1. Utlåtande från läkare där det står att jag behöver terapi i minst ett år för att kunna bibehålla min arbetsförmåga.
  2. En bokad tid för mitt första besök hos terapeuten (med inriktning på KBT)
  3. Tre biobiljetter till innevarande vecka.

Alla tre punkter hänger ihop med mitt psykiska välmående. Det gör också bilden ovan. Istället för att tvinga mig ut bland människor på julmarknad igår stannade jag hemma och bakade pepparkakståg. Jag satt också i soffan och såg på sport. Jag blir allt bättre på att känna när det håller på att bli för mycket och klarar också (oftast) av att dra mig tillbaka och vila då det känns så.

Men det bästa är att jag börjar inse att jag får må dåligt ibland. Att jag inte är klen och svag och borde rycka upp mig. Att allt det som jag varit med om i livet har varit ganska jobbigt och får sätta sina spår.

Toscakaka

Vi läser Sagan om ringen som godnattsaga och har kommit fram till Väderklint. Fem nazguler närmar sig, och vi satt just och funderade hur det månne ska gå, vad vill nazulerna?

”Kanske de vill fika?” sa Andreas.

Ja, kanske. Tänk om de bara vill ha kaffebröd? Kanske hela ringkriget hade kunnat avstyras om Frodo bjudit på bullalängd och mockarutor?