Tahroja paperilla

Återigen drabbas jag av en sångtext. Kollegans radio spelar Eppu Normaali och jag blir tårögd vid raden

Voi tuuli kylmästi kutittaa selkää, se eteenpäin työntää, älä siis pelkää.

Det börjar faktiskt kännas så nu – den här stormen som rasat i mig och omkring mig hjälper mig framåt, den är inte farlig.

Annars googlar jag ”tyst migrän” efter att A för tredje gången (tror jag) mått illa och kräkts efter att först ha klagat på att ansiktet känns konstigt, att det pirrar i kroppen och att det är för ljust. Gårdagens underbara utflykt till Runsala med picknick och strålande sol och vattenglitter i tre timmar var tydligen för mycket.

IMG_6167[1]

Men det var ljuvligt så länge det varade. Här förklarar A hur tsunamis fungerar efter att Siljas båt dragit ut allt vatten och sedan sköljt tillbaka det. Och sen satt vi båda och sjöng Tsunami i en halvtimme.

Rubrik

Jag såg en sån där ”rolig” video på Facebook som mest gick ut på hur hopplösa män är och att de inte gör någonting hemma utan tror att saker magiskt sköter sig själv. Kunde inte låta bli att kommentera att jag också har trott att saker magiskt sköter sig själva för ofta då jag kommer in i köket har disken försvunnit och soppåsen tömt sig själv. Maten brukar också ofta dyka upp medan jag ser på sport och stickar sockor.

Jag har alltså en man som gör rätt mycket av allt det som ingår då man har ett hus och en familj. Igår anmälde han sonen till fotbollsträningar, hämtade honom från eftis och åkte och handlade träningskläder åt honom. Jag gick på bio och på Pokemonpromenad.

Och jag tackar honom inte för att han gör det. Jag är naturligtvis glad och lycklig för att han är som han är och för att han drar sin del av lasset. Jag kan tacka honom för att han är en fantastisk person i största allmänhet. Men jag tackar honom inte för att han köper kläder till sin egen son, eller för att han lagar mat till sin familj, eller för att han plockar ur diskmaskinen. Om jag gjorde det skulle det kännas som om jag egentligen tyckte att det var jag som borde göra det och jag tackar honom för att han tog det jobbet så att jag slipper just idag. Jag tackar för maten, inte för att han har lagat mat, om ni förstår skillnaden.

Jag tänker så ibland, speciellt gällande matlagningen. Men jag arbetar hårt med att bli av med onödiga skuldkänslor, och det här är en sådan. Jo, han lagar mer mat än jag. Han plockar mer disk än jag. Han läser godnattsaga 9 gånger av 10. Men jag betalar alla räkningar, jag städar mycket mer (han dammsuger, jag sköter allt det andra) och jag planerar matinköpen. Jag tror det går ganska jämnt ut i slutändan.

Nu blev det här väldigt råddigt (jag har hållit på med det här inlägget i ett dygn nu) och jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Jag har ingen slutkläm. Ni får ta det som det är.

Favoritpojke

IMG_6068[1]

Älskade favoritpojke. Där traskade han iväg mot bussen för sin första skoldag, utan minsta tecken på nervositet. Jag var inte heller nervös, konstigt nog. Min sons coolhet smittade av sig. Han är så lugn och säker, så glad, så smart. Inte ens krångel med eftisplatsen kunde rubba honom (han fanns inte med på listorna, så när kompisarna hämtades till eftis blev han stående ensam i korridoren och visste inte vad han skulle göra. Det ordnade upp sig sen, hans lärare ringde mig.).

På kvällen var jag alldeles utmattad efter en extremt dränerande dag (jag tog eftiskrånglet betydligt hårdare, och hade dessutom en jobbrelaterad social sammankomst och ett terapisamtal under eftermiddagen). Men Andreas var glad som en lärka, sjöng och dansade och ordnade korten från Monty Python and the Holy Grail CCG i den ordning bilderna förekommer i filmen. Han har t.o.m. Dennis repliker i rätt ordning. Jocki tog bilden, vid det här laget hade jag redan slocknat. Filmen börjar uppe till vänster, går i en båge över bordsbenet, sedan ner och så upp genom dörröppningen och ner igen.

13938309_10153879155373481_3435686123122293571_o

Sommarbilder

Jag har hållit på och sorterat mina sommarfotografier ett par dagar nu – det är ohållbart att ha över tusen foton på telefonen och en hel del har fått stryka på foten. Men några av de tusen bilderna får representera min/vår sommar i ett stort bildinlägg:

IMG_5145[1]
Det har blommat i trädgården.
IMG_5256[1]
Andreas har läst.
IMG_5303[1]
Vi har haft en regnbåge på gården.

IMG_5430
Vi har gått på festival och sett Biffy Clyro.

IMG_5414[1]
Terjärv har varit grönt och vackert.
IMG_5511[1]
Vi har sett rolig konst i Mänttä.
IMG_5888[1]
Jag har ätit kefir med müsli och bär varje morgon.
IMG_5586[1]
Jag har gråtit av glädje över Portugals vinst i EM.
IMG_5599[1]
Jag har läst ut fyra böcker.
IMG_5545[1]
Vi har fått ett nytt tak.
IMG_5750[1]
Vi har nästan rest till Italien då den internationella marknaden var i stan.
IMG_5784[1]
Jag har färgkoordinerat mitt gräsmattesittande.
IMG_5766[1]
Vi har fångat Pokémons.
IMG_5768[1]
Och sett på Stranger Things.
IMG_5803[1]
Ett flertal grisar har flyttat in hos oss, och vissa av dem har följt med till stranden.
IMG_5858[1]
Vi har sett en väldigt fin utställning på Wäiski.
IMG_5921[1]
Vi har besökt kyrkor.
IMG_5959[1]
Andreas har njutit på en strand i Pyhämaa.

Ellipsis
Vi har lyssnat väldigt mycket på Ellipsis.
IMG_5999[1]
Jag har stickat sockor och sett på OS.

Only bad cleather

Två saker som förbättrade min semester:

  1. Jag avinstallerade Twitter från telefonen. Om jag alls ska börja läsa Twitter igen måste jag noggrant se över vem jag följer. Jag orkar inte med ett konstant nyhetsflöde, och definitivt inte med alla förfärliga kommentarer på nyhetsflödet.
  2. Jag avinstallerade alla väderappar. För att se vad det var för väder öppnade jag dörren och steg ut på trappan. Och det hade en större inverkan på mitt humör än jag någonsin trott. Jag slutade nämligen helt att stressa över hur vädret skulle bli. Regnar det? Då tar jag väl paraplyt med mig. Lite kallare idag? Jag går upp och hämtar en långärmad tröja. Det kom en regnskur under Biffy Clyros konsert på Provinssirock, och det gjorde mig ingenting. Det var ju bara vatten.
    Mycket befriande att inte bry sig om temperaturer och solchanser.

Pika pika

Jag hittade en Pikachu igår, bredvid elskåpet på vår gata. Jag lyckades fånga den också, varvid jag utbrast i högt jubel och hoppade jämfota på trottoaren.

När vi gick hemåt pratade vi sådär allmänt om Pokémonjagande och att vissa verkar tycka att det är det fånigaste en vuxen människa kan syssla med och annat sånt.

”De där som tycker att Pokémon Go är urdumt och bara för barn, vad tror du de jublar och hoppar jämfota över?” sa jag. (Jag kan alltså stå och jubla av glädje i butiken för att det finns en ny körsbärsyoghurt eller för att det äntligen är sparrissäsong, så för mig är spontana glädjeyttringar en stor del av livet.)

”Vet du, jag tror att många av dem aldrig hoppar jämfota av glädje över någonting alls” sa Jocki.

Och det gjorde mig så ledsen.

Sju jobb

Jag har med intresse läst rätt så många listor på folks sju första jobb (listorna cirkulerade visst först på Twitter? Jag har slutat läsa Twitter så jag vet inte vad som händer där). Här är mina:

  1. Tallplanterare. Tror det var i 4H:s regi. Det var INTE roligt. Lyckligtvis bara en dag. Vi fick mat och dryck för mödan.
  2. Sommarjobbare på kyrkogården. Det var roligt! Jag klippte gräs, planterade blommor, dammsög kyrkan och putsade gravstenar. För mitt livs första riktiga lön köpte jag en läderjacka. Midjekort och påsig och ljusbrun. Det var ju 1988.
  3. Sommarvikarie på biblioteket i Terjärv, under många somrar. Jag älskade det. 
  4. Plastpåspackare på Rani Plast. 
  5. Cafépersonal och kassatant på bensinmack.
  6. Praktikant på Åbo Akademis bibliotek.
  7. Vikarie på samma bibliotek.