Mingelpanik

Jag önskar ibland att jag var bättre på sociala situationer. För det mesta är jag helt OK med att jag är en person som helst bara umgås i små grupper, som behöver mycket ensamtid och som inte har speciellt många vänner. Men ibland… ibland skulle jag vilja vara den där som minglar obehindrat och kan prata med vem som helst.

För  just nu sitter jag och pendlar mellan förväntan och förfäran inför helgen. Jag ska umgås med en massa människor som jag aldrig förr träffat. En massa människor som känner varandra från tidigare. Hjälp. Tänk om jag inte kommer på något att säga. Sitter tyst hela veckoslutet.

Jag tröstar mig med att gruppen är så stor att jag kan gömma mig någonstans i utkanten ifall det känns jobbigt. Och med att Siv åtminstone är där.

Det allra värsta är att vi ska träffa Kjell Westö. Jag vill inte träffa mina idoler…

Men jag kommer åtminstone att ha Helsingfors snyggaste tröja.

(Den där boklistan ska jag förresten återkomma till. Jag fastnade på en rubrik och kommer inte vidare men jag ska försöka skriva i morgon.)

Att vara bra

Nu ska jag ta modell av min son och högt och ljudligt säga att jag är bra på något.

För jag är rätt så bra som förälder.

Visst gör jag fel ibland. Men eftersom vår son är en så fantastiskt harmonisk, glad och trygg individ måste vi ha gjort en del rätt.

Han har en så orubblig tro på att han duger. Att han kan. Att det som han tycker om och det som han gör är lika mycket värt som det någon annan tycker om. Vi får förstås tacka hans underbara dagis också, de är alldeles fantastiska där.

Igår räknade Andreas upp allt som han är bra på. Att räkna, och att rita, och att balansera, och att planera och bygga lego. Och så är han faktiskt världsbäst på att kunna dinosaurier och förhistoriska djur. Och så räknade han upp sånt som han inte är så bra på. Det var några saker, men det gör ju ingenting för det tänkte han att han kunde lära sig, sen senare. Om han ville.

Inte för att han alltid är glad. I morse satt han och grät för att att det var så kallt att han inte kunde ha sina älskade Merrellar på sig. Men jag tror att det mest berodde på att han var hungrig…

11039146_10152742553358639_8589735580209277831_n
Min bästa Andreas. Och hajen Pluppinen Darrit.

Farliga hav

Då jag kom till dagis på eftermiddagen gick Andreas omkring på gården med en burk framför ansiktet och en tom ketchupflaska på ryggen, nerstoppad innanför jackan. Jag kände mig tvungen att fråga vad han höll på med.

”Nå jag leker att jag är Nigel, i the cretacious sea. Förstås.”

Jaaa, att jag inte genast förstod att han dök i farliga hav… Men sämre idoler kunde han ha, Nigel Marven är cool.

Vardagsrummet

Jag har skruvat loss lister och eluttag. Jag har rivit två lager fulful tapet (kommer aldrig att fatta varför någon valt att ha tapet som ser ut som leverkorv i hela huset) som oftast lossnade i centimeterstora flagor. Jag har slipat och spacklat och slipat igen så att hela huset blivit täckt med slipdamm. Jag har grundmålat väggarna. Jag har målat grått under fönster och element. Jag har slipat och tvättat fönster- och dörrkarmar. Jag  har målat fönster- och dörrkarmar.

Det har tagit mig ner än en månad, men nu är min del av renoveringen klar. Resten är noggrant arbete som jag med varm hand överlåter åt någon som kan planera och räkna och som tänker efter innan han gör något. Alltså min man.

Jag konstaterade igår att jag inte kommer ihåg när jag senast lagade mat. Det är nog på tiden att  vi byter uppgifter nu.

IMG_0386[1]
Så här ser ett fönster med nymålade karmar ut.
IMG_0383[1]
Bilden har inget med texten att göra. Den visar bara väldigt fint den gråhet som världen bestod av igår när vi gjorde en söndagsutflykt till Salo.

Vita ormen

Vad jag önskar att Andreas ska lära sig skriva på riktigt snart, så att han kan teckna ner alla sina fantastiska berättelser. För jag får inte skriva ner dem, säger han. Jag gör det i smyg i alla fall, men han berättar ju inte allt för mig.

Den senaste berättelsen heter White Viper och handlar om en alvpojke som heter Arvar. Han har vuxit upp bland människor och har också själv trott att han är en människa. Men sen inser han att han är en alv (jag tror att det var ett djur som berättade det för honom) och dessutom den ende som kan besegra den onde zombiekungen som bor i underjorden. Det finns också ormar (därav namnet), en skelettarmé och naturligtvis ett magiskt svärd som inte ser mycket ut för världen men har hemliga krafter. Det går bra till sist, men en del av de goda människorna dör tyvärr.

Ni kan se fram emot filmversionen år 2025, ungefär. Men den kommer att vara tillåten från 16 år, så inga barnfamiljer på visningarna.

This is gonna be the best day of my life

Detta är en bra dag. Se bara:

Andreas drömde något på morgonsidan av natten och sov sedan med oss några timmar. Det betydde att vi kunde ligga och mysa en stund efter att vi vaknade.

Familjen steg upp 7.40, var utanför dörren före 8. Vi är bra.

Jag är bara lite yr idag. Har inga andra utsättningssymptom heller. So far so good.

2015-04-10 08.48.34

Jag kom ihåg att ta med hallon och blåbär och kunde därmed äta en god frukost full av minnen från sommaren 2014.

Jobbade flitigt under förmiddagen, fick beröm för en sak som jag gjort, fick ett par idéer som jag nog borde göra något av.

2015-04-10 11.22.20

Fabbes hade couscoussallad på menyn. Jag vet inte vad de gör med sin couscous, men den är inte av denna världen. Jag skulle kunna leva på Fabbes couscoussallad i en månad utan att tröttna. Lunchen intogs under livlig diskussion. Jag har turen att få luncha med min man nästan varje dag, och då den gemensamma tiden där hemma ibland blir lite knapp (hus och barn har en tendens att sluka alla timmar) är det guld värt att få sitta och äta tillsammans en halvtimme då och då.

Lyckades få undan alla papper som legat på skrivbordet hela veckan. Och med ”få undan” menar jag att jag åtgärdade sakerna, inte att jag gömde papprena under skannern.

Charlotte postade goda nyheter.

Jag beställde ytterligare en rulle tapet till vardagsrummet, och slängde med tre rullar till sovrummet på samma gång. Turkost med körsbärsblommor. Älskar den. Dessutom borde den passa bra ihop med den där gråa färgen som vi har målat allt annat med.

Och så kom jag på att den här videon existerar och såg på den två varv. Åh David.

(Jag skulle inte vara jag om jag inte skulle känna mig tvingad att komma med en disclaimer. Om någon som läser här tycker att jag är odrägligt positiv och bara skriver om gulliga, fina saker kan den någon dra åt pipsvängen. No one here is exactly what they appear.)

Allium cristophii

Trots att det blåste halv orkan igår kväll försökte jag krafsa lite i rabatten på framsidan av huset. ”Rabatten” är kanske fel ord, det är en liten leråker med tre plommonträd, några risiga buskar och några ynkliga lökväxter. Men i min tankevärld ser det ut så här:

11008272_607166459383104_147527023_n

Bilden är från Viherpiha. Och det där leriga hörnet ska få förbättrad jord, buskarna ska bort, och sen ska lupiner, aklejor, hosta och något slags allium planteras. Det ska vara lila och vitt och grönt.

Men jag fick ge upp mitt krafsande ganska snabbt och gå in och lägga mig för att allt snurrade. Om det står ”yrsel” på förteckningen över möjliga biverkningar av en medicin, då blir jag yr. Om det är en på miljonen som blir yr av just den medicinen, då är jag den där enda. Och tydligen är utsättningssymptomen för Cipralex ungefär de samma som biverkningarna. Jag var yr och illamående då jag började äta pillren i oktober, jag är yr nu då jag ska sluta äta dem. Lite mindre idag än igår, men jag hinner ju ännu ikväll…