Semesterlista

Den här semesterlistan skrev jag för ett år sedan. Det kan vara bra att skriva den i år igen. Förra årets semester kändes väl OK medan den pågick men innebar väldigt lite återhämtning. Då jag nu ser i kalendern för juli-augusti 2015 så är det flera saker inbokat varje vecka. Så borde det ju inte vara.

Vad ska du göra på din semester?
Så lite som möjligt.

Ska du åka någonstans?
Till Österbotten. Förmodligen en sväng till Helsingfors. Och till Fiskars, ”för det är liksom en tradition”, sa Andreas. Vi har roadtrippat i västra Nyland de två senaste somrarna.

Hur länge ska du vara ledig?
Sex veckor, från midsommar framåt.

Vad vill du verkligen hinna med?
Ta det lugnt. Och det skulle ju vara bra att bli klar med målandet av trappan, som påbörjades redan förra sommaren.

Vad tror du att du egentligen kommer att göra?
Traska omkring i trädgården och se på allt som växer.

Vad ser du mest fram emot?
Slöa förmiddagar, små utflykter i närområdet.

Vad kan gå fel?
Jag kan försöka göra för mycket.

Vem kommer du att vara med mest?
Jocki och Andreas.

Vad kommer du att lägga mest pengar på?
Uteätande, nytt tak. Taket borde väl stå först, det kostar 13500 medan uteätandet inte lär bli mer än 3-400 för hela semestern.

Vad kommer du att köpa inför semestern?
Jag skulle vilja ha en solstol. Och en balanslina.

Kommer du att bli brun?
Inte speciellt.

Vad vill du säga till ditt semesterjag?
Ta det lugnt. Försök inte göra för mycket.

Vad kommer du att äta?
Vattenmelon och jordgubbar. Nypotatis från eget land. Hallon och blåbär.

Vad kommer du att dricka?
Körsbärsjuice blandat med mineralvatten. Vinho verde. Lidls pilsner.
Uppdaterat: nu har Lidl radler också, jag ska bunkra upp med många liter av det. Den låga alkoholprocenten tilltalar mig, jag kan inte riktigt hantera alkoholdrycker längre. Ett litet glas vin går bra, men dricker jag mer än så förstörs följande dag av ångest.

Vad kommer att göra den här semestern extra bra?
Andreas.

Vad kommer du att ha på dig?
Klänningar.

Hur kommer du att göra dig illa?
Jag kommer förmodligen att bränna mig på brännässlor och riva mig blodig på hallon- och krusbärsbuskar.

Vad oroar du dig för?
Att jag ska oroa mig.

Vad kommer att bli extra speciellt i år?
Vi kommer att vara i Åbo mer än vanligt. Det känns bra.

Den slarvige odlaren

Det här är tredje sommaren i huset, i trädgården. Det är fortfarande lika underbart att ha en trädgård. Jag tycker om att skotta snö, men det ska erkännas att de 2000 kvadratmetrarna känns ganska många då det ska krattas. I vår har jag inte orkat kratta allt utan planerar att köra sönder en del med gräsklipparen. Det är ändå bara grannen som ser det som finns bakom de stora granarna…

Jag är en ganska slarvig odlare – jag slänger ner lökar hipp som happ och glömmer var de finns, jag  glömmer att tänka på sådant som jordmån och gödsling, jag rensar inte ogräs i rabatterna och gräsmattan består till 85% av mossa och klöver. Men jag njuter av min trädgård. Och trots slarvet och den dåliga planeringen sker det framsteg.

 

2014-03-01 14.31.48

Första våren såg det ut såhär.

IMG_4883[1]

Igår såg det ut så här.

2015-04-24 15.10

Grönsakslandet såg ut så här förra våren.

IMG_4891[1]

Nu ser det ut så här, med potatislandet halvfärdigt och ett körsbärsträd och ett äppelträd utanför bild.

You don’t need a plan, of what you want to do

Jag har lärt mig en hel del saker under de fyra månader som jag gått i terapi. Insikterna har ibland kommit under samtalen men framför allt under veckan mellan samtalen så någon liten sak plötsligt kan få saker att falla på plats.

Igår drabbades jag av en sådan aha-upplevelse. Och som de flesta sådana insikter så var det en sak som kändes så oerhört självklar.

Jag insåg nämligen att min son inte är samma människa som jag.

Vi tolkar alla andra personer utgående från våra egna erfarenheter och våra egna känslor. Vi har ju inget annat att utgå ifrån. Och det har för mig varit extra svårt att inte se Andreas som en förlängning av mig – jag har inte aktivt sett det så, men jag har automatiskt tolkat hans beteende och trott att jag förstått hans upplevelser och känslor. Att han fungerar likadant som Siv, 6-7 år gjorde. Att han oroar sig för samma saker.

Men det gör han ju inte. Han är Andreas, snart 7½. En helt egen person med ett eget temperament som kanske ibland är väldigt lik sin mor och sin far, men som i andra lägen är helt annorlunda.

Och för Andreas, 7½ är det inte alls ett problem att de bästa kompisarna inte kommer att finnas i samma klass (Siv 7 år var ett ganska ensamt och mycket blygt barn och hade blivit fullständigt förstörd vid tanken på att gå i en klass där hon egentligen inte kände någon).  Han vet att han kommer att träffa kompisarna i eftis, och tycker att det kan vara skönt att vara i en grupp där han inte blir störd i skolarbetet av vänner som vill prata.

Kära son, jag ska lyssna ännu mer på dig. Jag ska be dig berätta hur du känner och inte anta att jag vet det. Det är du värd. Och det är jag värd.

I’m not dead! I feel fine!

Nä vet ni vad, nu får det lov att bli ordentlig uppryckning med det här bloggandet. Jag både vill och behöver skriva, det gäller bara att göra det.

Minst ett inlägg om dagen, resten av månaden. Det borde väl sätta igång skrivandet.

Men först lunch och jobb. Sen blogg.

You don’t make me nervous, hell nobody does these days

Jag känner mig konstig. Något är annorlunda.
Plötsligt har jag inspiration och energi.
I lördags storstädade jag hela huset. Ordnade upp i lådor och skåp.
Jag får ideer till broderade kuddar, till smycken och till inredning.
Jag har läst ett par kapitel i en bok och är lockad att börja på en ny.

Uppsägningar är på kommande på mitt jobb och jag oroar mig inte. Det ordnar sig. På något sätt ordnar det sig.

Och det största – idag tog jag en kakbit med lunchkaffet. Jag var det enda vid bordet som tog kaka. Och jag skämdes inte. Jag kände inget behov av att förklara varför jag var värd en kaka eller ursäkta mig. Jag åt kaka för att jag ville äta kaka. (Ja, detta är större än jobbsituationen.)

Fan vet vad det beror på. Men jag tackar och tar emot.

Och så ett par bilder på det nystädade huset.

Untitled-1

Untitled-1

We all got old at breakneck speed

Här är några av bilderna som jag tänker ta med till terapin. Jag slänger upp dem här utan desto mer förklaring. Bloggen är ju mest en anteckningsbok för mig själv numera. Ibland tänker jag att jag borde sätta allt bakom lösenord. Men samtidigt vill jag inte gömma undan mina tankar kring mig själv och mitt mående. Det är flera personer som sagt att de är glada att jag skriver så öppet om hur jag mår, både på FB och här i bloggen. Om ens en person tänker så är det kanske värt att hålla bloggen öppen.

071202-1

IMG_0002

IMG_3251

img_58201

5

img_86431

IMG_0469

Stendhalsyndrom

Min terapeut gav mig en hemläxa förra veckan – jag ska leta fram 20 fotografier från mitt liv som väcker känslor. Lättare sagt än gjort då jag fotograferat som en tok sedan 2002 men bara har en handfull fotografier från tiden före det (det finns förstås en massa barndomsfotografier i Terjärv, men de måste vänta till efter sportlovet). Men nu har jag vaskat fram ett antal bilder bland de tusentals som finns på diverse externa hårddiskar, på telefonen, på Facebook och på Instagram.

Det är också överraskande vilka fotografier som väcker känslor. Själva fotot behöver inte vara så speciellt, men jag kommer ju ihåg precis var det är taget, hur jag kände mig då. Så terapeuten visste nog vad hon gjorde då hon gav mig läxan.

Untitled-1

Sen hittade jag också bilder som jag inte tänker ta med mig, men som ändå känns speciella. T.ex. det här fotot av Andreas då han precis kommit in i Medicikapellet i Florens. Hans min säger allt om hur överväldigande det var.