Ett nytt fenomen

Det har knappast undgått någon att sexuella övergrepp har diskuterats och debatterats vilt den senaste tiden. Charlotte skriver som vanligt förtjänstfullt om saken, jämnställdhetsombudsman Pirkko Mäkinen intervjuas av Yle.

Vågorna har kanske gått högst på twitter. Efter att ha läst Helsingfors biträdande polischef Koskimäkis vansinniga uttalande om att sexuella övergrepp på gator och i parker är ett nytt fenomen blev också jag fly förbannad och ägnade kvällen åt att läsa inlägg under hashtagen #lääpijä (tafsaren).

Och vet ni vad det sjuka är? Det sjuka är att jag inte insett att jag också utsatts för övergrepp innan jag läste vad andra skrivit. Jag har bara accepterat det som en del av livet, något som bara händer, såhär är det nu. Vadå ofredande och övergrepp, liksom, alla får ju stå ut med sånt här. Och det är SÅ SJUKT.

Killen i lågstadiet som höll fast mig och kysste mig, ivrigt påhejad av våra klasskompisar.

Klapparna i baken då jag gick i korridoren i högstadiet, ofta åtföljda av råa skratt (för det var ju alltid pojkar i grupp som gjorde det).

Alla tafsande händer på dansgolv och i trängseln under konserter.

Alla män som ropat saker efter mig på stan, här i Finland och i andra länder.

Gubben som satte sig bredvid mig (och Andreas) på bussen, glodde på mina bröst och sa ”De där skulle man ju gärna känna på. Synd att du har ungen med dig.” Och sedan satt där och flinade och glodde hela vägen hem. Jag ville inte skrämma Andreas så jag satt bara tyst.

Och för bara några veckor sen tog en man i 25-årsåldern tag i mig bakfrån då jag stod och väntade vid ett övergångsställe mitt i Åbo centrum. Han ansåg att jag såg ut som om jag var i behov av… lite roligt (han uttryckte sig betydligt grövre) och tyckte att jag borde följa med honom och hans kompis på efterfest. Jag fick knuffa till honom för att han skulle släppa, för mitt ”nej tack” hade ingen verkan. Då var jag plötsligt en hora. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått om vi inte varit på en så central plats, med så mycket människor runt omkring.

Jag behöver knappast påpeka att största delen av dessa pojkar och män varit finländare? (Ropandena på stan har förekommit i alla länder där jag rest ensam eller med enbart kvinnor. Mest har det förekommit i Italien och Sverige.) Och att antastandena har pågått sedan tidigt 1980-tal?

Så se dig, Koskimäki. Det här är INTE ett nytt fenomen. Det är något som är så ingrott att jag inte ens fattat att det är sjukt och fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s